Västgötaklimax

Idag presenterade den borgerliga majoriteten i landstinget sin budget för 2010. Frånvaron av visioner och ambitioner är påfallande stark.
Varför orkar man inte mer än några tillkämpade formuleringar om att ett gott bemötande minsann inte behöver kosta något, eller glada utrop över att man inte behöver göra några nedskärningar i den ekonomiska krisens tid?

Landstinget i Jönköpings län har under lång tid byggt upp en bra hälso- och sjukvård till låga kostnader för oss invånare. Därmed inte sagt att det finns mycket som kan bli bättre.
Men det jag menar är att det finns alla förutsättningar att faktiskt ta tydliga kliv framåt, men till det behövs politisk vilja.
Saknas denna hos den moderatledda landstingsmajoriteten? Eller är man inte överens?

I dagens Sverige går inte politik och retorik hand i hand. Man säger en sak, och försöker låta statsmannamässig, samtidigt som politiken går åt ett helt annat håll.

Med moderaterna vid makten ökar klyftorna mellan människor. Enorma skattesänkningar som till och med finansieras med lånade pengar samtidigt som tumskruvarna dras åt för de sjuka, arbetslösa, där det är ditt eget fel om du blir arbetslös eller sjuk. Orättvisa skatter där pensionärer får betala mer i skatt.

Det är så man bygger ett Sverige som ökar egiosmen, slår sönder den solidariska välfärdsmodellen. Ett samhälle där var och en kämpar för att ha sitt på det torra och skiter i hur det går för grannen.