20 år sedan Berlinmurens fall - men murar finns kvar

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde idag för 20 år sedan, jag kanske borde det. Det brukar ju vara så att man minns exakt var man var och vad man gjorde när något historiskt inträffar.
När Olof Palme mördades var jag i Warszawa. Vi var ett gäng studenter på Lärarhögskolan som var på studieresa. En gäst på vårt hotell hade uppfattat att vi var svenskar, det kändes helt overkligt och alla blev totalt lamslagna, ett statsministermord i Sverige.
Jag kommer också exakt ihåg vad jag gjorde när nyheten om överfallet på Anna Lindh kom ut. Kommunstyrelsen hade sammanträde och vi var på Vaggeryds Cell. Barn- och utbildningsförvaltningens chef kom och skulle föredra ett ärende och teaterviskade det fruktansvärda. Det kändes olidligt att sitta och inte veta hur allvarligt det var.

Hösten 1989 var jag i Prag och frihetsvågen hade börjat svepa över ÖstEuropa. Man hade haft manifestationer på Vaclavplatsen. Det känns lite märkligt att våra barn inte har några referenser till varken Berlinmuren eller ÖstEuropa. För dagens unga finns det bara ett Tyskland.
Även om inte muren i konkret bemrärkelse finns kvar så finns det fortfarande många murar vi har kvar att riva, i Sverige och världen. Murar som hindrar människor att fritt få uttrycka sig, murar som hindrar utbildning m.m.
I USA har president Obama lyckats skapa ett större hål i den mur som hindrar 36 miljoner amerikaner att få tillgång till en bättre hälso- och sjukvård.